Nu blev det för mycket igen...

Som vanligt den här tiden på året drunknar jag i tomatplantor. Jag hittar alltid tips på nya sorter och det blir alltid för många fröpåsar på våren när man är sugen att sätta igång. I år ska jag ha tomater både i växthuset och mot söderväggen så jag får plats med rätt många och sedan finns det alltid någon som blir glad över att få en planta.
Men allt ska ju vattnas och jag har inget bra system för det - bara regnvattentunnor och vattenkannor. Som tur är kan jag få hjälp med vattningen då barnbarnet är i den mest hjälpsamma åldern.

 

Och idag ska jag plantera - återkommer med rapporter om årets tomatskörd.

Ha det gott!

Nu är det verkligen mellan....

...hägg och syren. Bilden på den blommande häggen är tagen nedanför skolan för 5 minuter sedan. Jag kan inte få nog av doften - den påminner om tidiga försommarkvällar i min norrländska hemstad när man var ute och cyklade och sommarlovet inte var långt borta. Jag vet inte om hägg är vanligare i Norrland men jag tycker inte att jag ser dem lika ofta här nere. Men så begåvades jag med ett helt gäng stora häggar på tomten och kan njuta av doften så mycket jag vill.

Ha en bra helg!

Så fort man glömmer...

...som att toaletten i undervåningen var grön när vi flyttade hit, det hade jag alldeles glömt bort. Toaletterna var ett av våra första renoveringsprojekt och därför försvann också dessa färger ganska snabbt kan jag säga till mitt försvar. Jag blev lika förvånad över att toaletten på övervåningen - som jag inte har nån bild på - enligt sonen var rosa. Och han borde ju minnas eftersom det var han som skrapade bort den gamla plastfärgen.

Jag hade heller ingen minnesbild av att förstugan till köksingången var knallblå - både väggar och golv.
Men kökets glada gula färg kommer jag ihåg desto bättre. Under det första halvåret använde vi det gamla köket i ursprungligt skick - innan vi började riva upp golvet och använde köket på övervåningen. Och det var här som alla frusna hantverkare värmde sig med kaffe och mackor - jag minns när kakelugnsmakaren tittade sig omkring i det färgglada köket och tyckte att "här ser precis ut som i Villa Villerkulla"

När jag går igenom bilderna från våra första år i skolan inser jag hur viktigt det är att dokumentera alla förändringar. Det är mycket man glömt, och om jag hade vetat att jag skulle starta en blogg hade jag varit ännu flitigare med kameran och kanske tagit andra typer av bilder. I själva verket tog jag inga bilder alls på den tiden, det är sönerna som tursamt nog dokumenterade väldigt mycket av vår renovering.



Hallen gick som synes i grönt och var det enda rum i bottenvåningen där man hade tapetserat över panelen. Under tapeten fanns den ursprungliga panelen kvar och den var målad med gammal oljefärg i ljus nyans. Och här behövde inte väggarna renskapas före målningen eftersom de inte var målade med modern färg.

I köket håller vi så på att ta bort den gula färgen och på bilden kan jag se ytterligare något som jag har förträngt - att serveringsgången också var knallblå!!

Jag säger bara - tack gode gud för SPEEDHEATERN! Om det är någon som inte vet hur en sån ser ut så kan ni titta på första bilden i det förra inlägget, och om det är någon som inte vet vad den används till så är det för att ta bort gammal färg.

Och om det är någon som undrar varför jag inte kommer med några vår-bilder så är det för att jag väntar på att syrenerna ska slå ut så att jag kan visa min syrenberså.

Ha det bra till dess! 

Kan själv ...

I senaste numret av Gård & Torp skriver Erika Åberg i en krönika så målande om att snickra själv i stället för att alltid överlåta jobbet till männen i familjen. Min egen erfarenhet är - som så ofta - att om man är tvungen så går det. Om man som ensamstående tjej/tant har ett hus så tvingas man lära sig - att försöka är en första förutsättning för att klara olika jobb i ett hus. Naturligtvis önskar jag att man gjorde så oftare även om det finns någon i närheten att be om hjälp.
När jag skilde mig var jag i 40 årsåldern och pojkarna 3 och 7 år. Jag ville bo kvar i huset för att det var en så underbar uppväxtmiljö för barn och att jag älskade huset - ett gammalt rött hus med glasveranda. Jag tänkte att man kan väl försöka. Och vi bodde där i 16 år ända tills vi flyttade hit till den gamla skolan. Jag gjorde under de åren inga avancerade snickeriarbeten men jag fixade en hel del och höll huset i gott skick genom åren.
Så småningom började den äldsta sonen intressera sig för att jobba med trä och utbildade sig till möbelsnickare. Och jag började få hjälp av honom med huset. I och med att vi flyttade hit och började renovera den gamla skolan blev det en helt annan klass på renoveringsarbetet. Sönerna skaffade sig på olika sätt grundliga kunskaper om alla åtgärder som skulle göras - allt skulle ske med metoder som passade för ett gammalt hus.
I och med att sönerna tog över renoveringen föll jag tillbaka till att vara den som stod för markservicen. Den som följt bloggen och läst om renoveringen inser också att det var det mest rationella - det där med arbetsfördelning kan ju se olika ut under olika delar av livet.
Det var inte heller så lätt att lära om, jag som målat så mycket i det gamla huset skulle plötsligt använda linoljefärg. Kommentarerna av sönerna var inte nådiga när de synade mina insatser... det hade runnit och jag hade strukit på för tjockt så det torkade inte. Men  nu har jag lärt mig och till och med fått nådigt beröm nån gång.
Naturligtvis önskar jag att jag haft dessa kunskaper när vi bodde i vårt gamla hus men det var redan så ombyggt att det inte spelade lika stor roll där. Och det är inte så att jag idag rynkar på näsan åt mitt gamla hus - med de begränsade resurser och kunskaper jag hade då skapade jag ett trivsamt hem.
Något som inte fanns när jag bodde i mitt förra hus var renoveringsbloggar. Jag skulle ha haft stor nytta av att slänga ut frågor om olika saker då och kunnat läsa om andra som brottades med gamla hus.
Ja vad är då slutklämmen av denna långa utläggning: Jo FÖRSÖK, det är inte så farligt att misslyckas och fråga om hjälp - och det är så roligt när man klarar av olika projekt. Och tjejer, var inte rädda för att bo själva i hus, ni klarar av mer än ni tror!!

Tack ni som röstat!

Av någon anledning har Bauhaus gjort om förutsättningarna för tävlingen och tydligen ska juryn i stället bedöma bidragen. Jag vet bara att röstningen är avslutad och därför tar jag bort länken till tävlingen.

Vill ni rösta på min blogg?

Det kom ett mejl om jag ville vara med i tävlingen Årets byggblogg. Sånt är naturligtvis smickrande! Och så kan man vinna ett presentkort på 25 000 kronor på Bauhaus som arrangerar tävlingen. Om ni går in på länken i högerspalten kan ni se alla 38 bloggar som deltar i tävlingen - och ni ska naturligtvis välja den som ni tycker är bäst.
Jag tittade i mitt bloggarkiv för att välja ut en av alla bilder jag använt och den jag fastnade för är väldigt speciell för mig - ni som följt bloggen vet varför. Annars är det bara att leta bland inläggen, jag har inte bloggat så länge så det går ganska snabbt att hitta rätt inlägg.

Prima tvåkupigt tegel ska det vara!

Ni som följt min blogg och läst om hur vi räddade skolan förstår att det dröjde innan det fanns tid för att byta det dåliga taket. I flera år låg det en stor tung presenning över stora delar av taket - och som alltid kom det åtskilliga vinterstormar och drivregn under den här tiden. Jag minns svarta vinternätter när sonen skulle upp på taket i den tjutande vinden och förankra presenningen som var på väg att blåsa bort. Och vad skönt när taket äntligen var klart så att man inte behövde oroa sig varje gång det varnades för snöstorm i väderprognosen.

Det var främst runt takkupan som taket var skadat och där byttes vissa delar ut. Renoveringen gick för övrigt till som vanligt med att lägga på ny papp och ny läckt innan takpannorna kom på. Det svåra var att taket är både högt och lutar brant. På gavlarna stupar väggen rakt ner och sönerna klagade över svindel och illamående när de skulle jobba alldeles intill kanten. Det var en lättnad när jobbet var klart - även för dom som bara tittade på.

Något av det första vi gjorde när vi flyttade hit var att införskaffa en byggnadsställning. Vi hade tur att hitta en begagnad på blocket som vi har haft stor nytta av genom åren - och även tjänat in eftersom vi annars hade varit tvungna att hyra ställning långa perioder.
Som jag berättat om tidigare hade vi sparat allt tegel som var i gott skick från lärarinnebostaden när det taket byttes. Där valde vi att köpa nytt tegel eftersom vi fick göra bytet av taket lite panikartat direkt efter inflyttningen och det var den snabbaste lösningen. Därför fanns det nu gammalt fint tegel så att det räckte till hela skol-taket.

Och så här fint blev taket med de gamla pannorna. Det fanns också tegel kvar som vi kunde komplettera med när taket till boden lades om i somras. Man kan lätt konstatera att det optimala är att använda gammalt tegel till gamla hus - men allt är ju en fråga om tid. Det var ett himla jobb som sönerna la ner på att sortera, stapla och återanvända de gamla tvåkupiga tegelpannorna - som tursamt nog var av samma sort på alla tre byggnaderna.

Om taket står det i den gamla byggbeskrivningen från 1923: "...taket klädes med ett lag prima asfaltpapp. Härpå anbringas dubbla lag 2,5x2,5 cm läkt, det under vinkelrätt mot takfoten samt det övre parallellt med densamma. På dess senare anbringas prima, tvåkupigt rött tegel, som spikas. Nockarna täckas med särskilt tegel, som spikas.."

Värsta snabbväxaren...



... det här måste väl ändå vara rekord när det gäller att växa upp och blomma. Blommorna heter kejsarkronor och fanns här när vi flyttade hit. Första året hoppade jag till när jag för första gången plötsligt fick se ett gäng fullt utslagna praktfulla röda blommor. Och det är inte konstigt att jag hade missat deras uppväxt - den går på drygt en vecka.

Den här bilden tog jag den 26 april - alltså för två veckor sedan (stenfoten till soluret är 70 cm).
Ha en bra helg och njut av den härliga årstiden!

Och sen kokade vi asfalt...

När all jord och gammalt golv hade kärrats ut från slöjdsalen fylldes sprickorna i berget igen med asfalt - som kokades i min gamla palt-gryta!
Men jag har fått en ny fin gryta till palten - för en paltgryta måste man ha.

 

Sedan lades dräneringsrören ner och så var det dag att tanka in lecakulor i grunden. För att lecakulorna ska hålla för trycket av det nya golvet är det viktigt att det packas samman ordentligt - det får inte finnas några luftfickor. Och för det finns det maskiner att hyra.

Och så var det dags för markskivor för isoleringens skull innan armeringsjärnen las in.

Och så här geometriskt snyggt mönster blev det när armeringsjärnen hade kommit på plats. Och nu var det bara att vänta på den stora cementbilen. Och då tog vi tydligen inga bilder. Jag kommer ihåg att det var så stressigt och tungt att styra de långa slangarna så att cementen kom på rätt plats att ingen hade tid att tänka på att ta fram kameran. 

Sedan grävdes dräneringen ner i slänten nedanför skolan för att vattnet ska kunna rinna undan.

Ja i och med det var skolan slutligen räddad - och kommer att kunna stå kvar i många år framöver. Och sedan återstod bara (bara och bara) att byta tak och diverse murkna bitar under taket som jag har berättat om tidigare.
Och för den som är mer sugen på djupdykningar i grund och källare så kan jag framöver bjuda på bilder från renoveringen av mitt kök där golvet fick brytas upp.Men jag tror att jag tar en liten paus för att servera lite vårbilder i stället.

Var rädda om er och tänk på att snart är det "mellan hägg och syren"!

Värsta jobbet i skolan...

Ni som läst mina tidigare inlägg om hur vi räddade skolan kanske tror att det var slut i och med att golvet kom in i skolsalen - men inget kan vara mer felaktigt. Den gamla slöjdsalen i bottenvåningen under de båda skolsalarna var ordentligt fuktskadad och där var mögellukten massiv. Här behövdes radikala åtgärder!

Problemet var att det fanns fickor i berggrunden under golvet där fukten stannade kvar. Och därför måste golvet bilas upp och all jord grävas bort ända ner till berget.

 

Så här såg den gamla slöjdsalen ut när det gamla cementgolvet hade bilats upp - innan allt började kärrades ut med skottkärror som tömdes i slänten bakom skolan.

Ingen räknade hur många vändor med skottkärran det blev men jordmassorna planade ut tomten som blev åtskilligt större. Därefter fylldes sprickorna i berget med asfalt, dränering las ner så att vattnet kan rinna undan och sedan kunde uppbyggnaden av det nya golvet påbörjas.. fortsättning följer.

 Om någon undrar var den gamla slöjdsalen ligger så kan ni titta på bilden av skolan längst upp på min blogg - det är bakom de tre grönmålade fönstren till vänster i källarvåningen med ingång från gaveln.

Ja det här var ju inga vårbilder direkt i det fina vädret...

Kanske blir det i helgen - ha det så bra!

Då blev det kafferep...

..första maj är för mig förknippat med kafferep. Kaffe, kakor, tårta och tanter och farbröder som pratar och skrattar. Min mamma hette Valborg och hade alltså namnsdag på första maj och därav anledningen till kalaset.
I den lilla norrländska stad där jag växte upp var det fortfarande vårvinter. Men trottoarerna var torra och man fick ha på sig sin nya vår-jacka för första gången. Det var fest i luften med musik och röda fanor när första maj-tåget drog fram genom stan och på torget var det fullt med folk. Vi bodde bara några kvarter från torget och därför blev det en tradition för släkt och vänner att ta en Valborg-fika hos oss efter första-majtalet.
Jag hjälpte gärna till med tårtor och dukning, och nu kom finkopparna fram. När vi var många måste man använda alla fyra färgerna, men om vi bara var några stycken brukade jag välja två färger i stället - mest tyckte jag om rosa och mintgrönt tillsammans. Kopparna är tillverkade i Gustavsberg men inte så vanliga, har sett dom på loppis nån gång.
Det är synd att det är så långt till Umeå - man skulle vilja kvista över lite oftare och uppleva sina minnen. Idag skulle jag ha gått omkring i stan och klätt mig fin i en för tunn jacka och skor - för det är så det ska vara på första maj.