Han föll på knä utanför fönstret

Visste inte att älgarna gör så här när de äter gräs.

 

 

Sommargästerna har flyttat hem

... och jag kommer att sakna dom - vi har varit grannar hela sommaren.

Det känns riktigt vemodigt när jag tittar ut från köksfönstret och inte mötts av deras rogivande mumsande.

 

Hoppas att dom har kommit till en varm och mysig lagård!

Tack Sixten

I natt vaknade jag plötsligt av en kraftig smäll från rummet intill. När jag efter en stund smög upp i mörkret - helt beredd på att gå i närkamp med någon okänd inkräktare - upptäckte jag i stället Sixten som fångat en liten mus. Av braket att döma hade det hela gått ganska våldsamt till.

Efter att ha kastat ut den döda musen och klappat om Sixten somnade jag så småningom om.

I morse när jag drack mitt kaffe och tittade på nyhetsmorgon var det ett inslag om en katt som utsetts till världens vackraste - en vit och ullig kattflicka som lojt lät sig beundras i sin mattes knä. Jag funderade lite på om den lilla skönhetsmissen skulle ha ingripit lika rådligt som Sixten under den gångna natten.  

Hur som helst tycker i alla fall jag att Sixten är världens duktigaste katt.

Den lilla pippin hade tur

Foten till parasollet kunde ha blivit en riktig dödsfälla.

Det var i morse när vi satt och åt frukost som jag fick syn på den lilla pippin. Fågeln satt uppe på kanten till röret och tittade ner - kanske hade den upptäckt några fågelfrön där nere som ramlat ut från fågelbordet som hänger i trädet.  

Och PLÖTSLIGT tappade den balansen och ramlade rakt ner i det smala röret. Jag släppte frukostmackan och rusade ut och välte omkull parasollfoten och den lilla fågeln kunde trippa ut alldeles oskadd.

Men tänk om jag inte hade tittat ut genom köksfönstret just då!!

Det blir man alldeles kall av att tänka på.

Så nu får foten stå så här tills det är dags att sätta upp parasollet.

 

Ha en bra helg!

Sixten lever sommarliv....

.... och har invaderat den bekvämaste solstolen.
När det är årets hetaste dar är det bara att följa hans exempel - men jag har svårt att vara lika avslappnad - det kliar i fingrarna att få sätta igång med något renoveringsprojekt.

Ha det bra i värmen!

Det luktar öl i växthuset

Jag har inte varit särskilt drabbad av mördarsniglar tidigare - och inte i år heller utom i växthuset där sniglarna är lätta att upptäcka när dom kryper uppför väggarna.
Jag har inte brytt mig om att försöka få bort dom tidigare och har därför inte provat något av alla sätt som rekommenderas - att gå och klippa av dom klarar jag bara inte.
Eftersom det är svårt att få tag på sniglarna i växthuset provade jag att göra en öl-fälla som jag läst om tidigare. Jag var lite skeptisk men fångsten blev över förväntan. I snitt 15 sniglar per natt inne i växthuset under de här första dagarna.
Och i natt satte jag en plastlåda med lättöl precis utanför växthuset och där var det så många att det inte gick att räkna. Så troligen kryper de underifrån och in i växthuset.
Jag hoppas bara att den lockande öl-doften inte drar till sig sniglar från hela grannskapet - det blir lite jobbigt i längden och äckligt att tömma dom fulla lådorna varje dag.

Och här är det den vanliga djungeln av tomatplantor trots att jag försökt att sätta glest med plantor.

Nu ska jag iväg och köpa en back lättöl till - ett billigt och hoppas jag miljövänligt bekämpningsmedel?

Fast lite taskig känner jag mig

Djuren som kommit till mig

Inte något av mina djur har jag egentligen från början valt själv, dom har kommit in i mitt hus på olika sätt - eller egentligen på samma sätt - via mina söner.
Först var det katten som barnen hittade ute på en skärgårdsö när de var ute och seglade med sin far. Yngste sonen som då var 7 år ringde mig på jobbet och grät när han berättade om den övergivna kattungen. Katten blev 16 år och flyttade med oss hit ut till skolan.
Hans tillvaro förändrades när Wilma kom in i familjen. Då var sonen 14 år och tillbringade mycket tid hos grannarna som hade en kennel och födde upp cocker spaniel. Jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt hade jag lovat att vi skulle ta en valp. Sonen var med när Wilma föddes, fick ledigt från skolan och sprang hem för att vara med om den stora händelsen.
Det är nu 12 år sedan och på den tiden hinner det hända mycket. Sonen har flyttat och skaffat familj. Wilma blev kvar hos mig och har gett mig mycket glädje men nu har vi tagit vår sista promenad tillsammans. Sedan ett par dar finns inte Wilma mer. Det är också en anledning till att jag inte har skrivit så mycket här på bloggen - det har varit en tung tid.

Och kvar hos mig är Sixten, katten som flyttade in hos mig när han blev utan husse nyårsdagen för ett år sedan

 

 

Sommaren är magisk!

Ibland kan sommaren vara helt magisk. Som idag när jag fick syn på en hel svärm fjärilar i olika färger som slog sig ner på mina jätterverbenor. Dom gillade den intensivt blå färgen och jag hann få fram kameran innan dom flög vidare.

Blommorna har i år blivit jättehöga och svävar högt över de andra blommorna i rabatten.

Hoppas er sommar oxå är magisk!

En liten katt har kommit hem

Idag är det fest. Sixten har kommit hem efter två veckors äventyr. Jag vet att jag borde vänja mig vid att har är borta ibland - men när han har varit borta längre än vanligt blir jag orolig och sätter upp lappar. Det längsta han varit borta tidigare är en vecka. När han dök upp i morse var han pigg och frisk men mager så det verkar inte som om han fått mat någonstans.
Mitt ansvar för Sixten är speciellt. Eftersom han från början var min sons katt är det viktigt för mig att kunna ta hand om honom på bästa sätt. Som mamma vill man göra allt för sina barn och jag har svårt att vänja mig vid att det inte finns något jag kan göra för min äldsta son längre.

Annat än att ta hand om Sixten - så snälla Sixten låt mig få göra det!

Ett år yngre

Nä det är inte en skönhetsoperation som Wilma har gjort. Att hon har blivit ett år yngre beror helt enkelt på att jag har räknat fel. Hon är född 2001 och när hon fyllde år i mars fick jag för mig att hon var 13 år när hon faktiskt bara fyllde 12.

Bilden är tagen för tre år sedan när Wilma hade opererat bort en juvertumör. Anledningen till att jag letade fram bilden är att Wilma har fått nya tumörer. Och nu måste jag ta ställning till om hon ska opereras igen och jag försöker komma ihåg hur det var förra gången.

Det är inte lätt att bli en gammal - inte heller för en liten hund. Under de senaste månaderna har det blivit många veterinärbesök. Wilma har opererat bort lösa tänder och behandlats för en envis öroninflammation. Det är nästan så att man borde skaffa en dosett.  För om hon ska opereras måste alla infektioner i kroppen först vara borta.
Och hur kommer vi då att göra - operera eller inte? Å dessa svåra beslut där veterinären inte kan säga entydigt hur man ska göra. Enkelt är det om jag bara tänker på mig själv - då vill jag naturligtvis göra allt för att ha Wilma kvar. Men svårare blir det när jag också ska väga in det lidande som jag måste utsätta Wilma för. Bara för att hon klarade den förra operationen bra och fann sig i att ha tratt på huvudet är det inte säkert att hon gör det igen. Det finns också ärftliga aspekter - Wilmas mamma opererades andra gången för en juvertumör när hon var 13 år och det gick bra och hon levde tills hon var 16. Och att jag idag kom på att Wilma "bara" är 12 år är också något som väger för en operation. Men veterinären kan inte säga något om prognosen, kanske växer inte tumörerna så snabbt och då har man opererat i onödan.

Så lätt är det inte - funderar vidare och väger för och emot.




 

Sixten ÄLSKAR blommor...

...kanske lite väl mycket

När jag vände ryggen till för att hämta frukostmackan såg min fina blomma ut så här - och jag som var så nöjd med krukan och ljusstaken tillsammans på bordet.
Och när jag gick för att hämta kameran hade Sixten snott skinkan från mackan.
Ja - jag måste erkänna att jag skrek hemska saker åt Sixten.
Han blev alldeles förskräckt och satt länge på stolen och tittade på mig när jag åt frukost.

Men nu är vi vänner igen.

Jag får köpa blommor som han inte tycker om, det verkar det finnas gott om för det är enda blomman han har gett sig på hittills.

Han verkar till exempel inte gilla mini-orkidéer.

Ha en bra tisdag!

Liten förändring i torsdagstemat

En ny musmatta är verkligen ingen stor förändring. Men med en look som matchar koppen fick arbetsplatsen i alla fall ett litet lyft. Musmattan köpte jag på Granit, den är grå och det fiffiga är att man kan lägga in olika bilder. Min tanke är att den ska bli prickig men idag fick ränderna matcha koppen.
Hade trott att jag skulle kunna ta premiärfikat i växthuset men vädret - som har varit så fint med sol och takdropp de sista dagarna - blev plötsligt grått. Och växthuset ser inte så inbjudande ut - där behövs en rejäl vårstädning.

Sixten hoppar upp och övervakar mitt skrivande - han kanske undrar om jag skriver nåt om honom - så då får jag väl göra det.
Han och Wilma är verkligen lustiga. Varje gång Sixten kommer in springer Wilma till klädkammaren och gömmer sig. Och det gäller att dörren är öppen så att hon kan gå in - annars står hon och gnäller. Det verkar som om hon tänker att garderoben är hennes och det sista av sitt gamla revir som det gäller att försvara. Och Sixten stryker omkring utanför men vågar inte gå in.
Barnbarnet säger att Wilma har en koja i klädkammaren. Kanske det - vem vet?

Sixten har flyttat in

Nu verkar det som om Sixten har bestämt sig för att flytta in - han har sovit över flera nätter. Och han har hittat en favoritplats som matchar hans svart-vita look.
I går kväll låg han i soffan på min mage hela kvällen - jag blev alldeles stel för jag ville inte störa honom så att han skulle tro att han inte var välkommen. Ibland klev han upp och stirrade mig i ögonen på en centimeters avstånd som om han ville ta reda på ordentligt vem jag är innan han bestämmer sig. Sedan sträckte han på sig och blev hur lång som helst och rullade ihop sig till en liten boll och somnade.

Sixten bodde tidigare hos sonen på andra sidan gården och har de sista veckorna gått lite mellan mig och sitt gamla hem där det nu är tomt och ensamt.

Men nu verkar han ha bestämt sig - nu är det vi. Fast Wilma är lite sur.
Ha en bra söndag!

 



En egen bambi på min gård....

...samtidigt som Kalle Anka visas i skymningen på julaftonen kommer det skadade rådjuret som jag skrev om tidigare och äter av det hö vi lagt ut.
 

Men helst äter han fågelfrö - notan för fågelmaten blir stor i år - men det bjuder vi så gärna på. Så här på julen känner man extra för alla djur. Det är nog de gamla sagorna om djur och allehanda varelser som dyker upp i den magiska julnatten.
Det haltande rådjuret verkar hålla sig här omkring och kommer hit och äter flera gånger om dagen. Jag tror att han har det jobbigt med all snö som kommit - det verkar som han haltar mer nu.
Men han blir mer och mer van vid oss - förut ville jag helst inte gå ut och störa honom när han var här och åt, det såg så jobbigt ut när han måste halta iväg. Helst skulle man vilja bygga ett hus till honom - som Ior i Nalle Puh har. Men jag är tveksam till att han skulle uppskatta det - jag får nöja mig med att ge honom mat.
När jag går ut för att ge hönorna lite skinka och andra rester är han borta. Hoppas att han har det bra - synd att han är så ensam.
Var rädda om er och ha en bra Juldag!

Rådjuret har överlevt!

 

Den måste ha hoppat på tre ben i över ett år!!!

 

Det var för ganska precis ett år sedan som vi såg den första gången. Då kunde den inte stödja alls på ett av frambenen - det hängde från knäet - och den hoppade fram på tre ben. Det var jättesorgligt att se! Och den var alltid ensam. VAD GÖR MAN?

 

Jag ringde först till gården intill där man brukar jaga, men dom får inte skjuta utanför sin jakträtt. Jag ringde då polisen som man ska ringa i första hand om man vill komma i kontakt med en viltvårdare. Viltvårdaren ringde efter någon dag men vi hade svårt att komma fram till hur han skulle kunna passa rådjuret. Att den borda avlivas var klart. Eftersom han inte tyckte att han hade tid att sitta på pass i mitt kök och vänta på att den skulle dyka upp slutade det med att jag skulle ringa när rådjuret kom hit för att äta. Men jägaren var svår att få tag på och det säger sig självt att rådjuret hade hunnit äta sig mätt och hoppa vidare innan han svarade. Därför satt vi ofta i skymningen och tittade på honom genom köksfönstret - han hade samma mattider som vi.

 

Efter några veckor kom rådjuret inte mer och vi tog för givet att han hade blivit ett lätt byte för något djur eller dukat under på grund av skadan.

 

Men så igår dök han plötsligt upp igen. Var det för att vi satt upp fågelmat-behållaren eller var det kanske julgranen han skulle titta på? Benet har tydligen läkt ihop för han kan stödja på det ibland men haltar kraftigt - och han är fortfarande lika ensam. Han ser allmänt rätt risig ut och man kan se ett långt ärr på benet.

 

 

 

Fåglarna får sitta och vänta på att rådjuret ska äta klart.

 

 

Hur har han då haft det under det här året? Är han glad att viltvårdaren inte kunde komma eller har året varit ett långt lidande?

 

För mig är frågan om jag jag ska göra något. Ska jag bara sitta och titta på honom när han haltar runt där ute eller ska jag agera igen med nya kontakter med viltvårdare?

 

Vad tycker ni?