Som ny bloggare och med noll följare tar jag osynlig klivet ut i den bloggande lantliga inredningsvärlden. Lite darrig och med mycket komplex efter att ha följt alla fina och proffsiga bloggar skrivna av unga tjejer och familjer som berättar om sina första hus.
Själv har jag - inte utan sorg - lämnat det hus där mina barn växte upp och som jag ägnat så mycket tid åt. Livet tar nya vägar och när jag idag går runt bland hönsen i min trädgård är det med barnbarnet vid handen.
Kanske är det mitt intresse för att snickra och fixa som gjort att mina två söner valt att blir finsnickare och möbelsnickare - vem vet? Och jag var inte svår att övertala när idén om att hitta ett hus med plats för snickeri dök upp. Dessutom hade det område där vi bodde förändrats - från ett lugnt sommarstugeområde några mil från Stockholm till ett modernt villaområde. Och jag kände att jag ville bo lite mer lantligt.
Så kom det sig att vi för sex år sedan tog oss an den gamla skolan. Den byggdes 1920 och var skola fram till 1950. Sedan har den periodvis stått tom och lärarinnebostaden - som den kallas i alla gamla handlingar - har varit sommarställe.
Vi kände genast att ett så gammalat hus och med så mycket historia gör man inte vad som helst med. Vi måste skaffa oss mer kunskap om byggnadsvård och det snabbt eftersom vi skulle bo i huset under renoveringen.
I min blogg ska jag berätta om våra strapatser och glädjeämnen, om hur vi gjorde det stora lyftet av skolan, om hur jag blev vän med linoljefärgen och lärde mig uppskatta såpaskurade golv. Jag kommer också att berätta om mina mindre omfattande inredningsprojekt och ta er med till loppisar och gårdsbutiker här runt omkring - alltså till Värmdö, Rindö och Vaxholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar