Så svidande vacker är fågelsången...

...en vårkväll när solen håller på att gå ner.
Aldrig har våren väckt så starka känslor - känslor av både glädje och sorg. Naturen är obegripligt vacker - det känns som om jag inte kan få nog, jag har svårt sitta inne, jag måste ta vara på allt det vackra. Våren får helt enkelt inte gå till spillo.

För allt är förgängligt - det kan man snabbt och brutalt bli påmind om. Det som man inte trodde kunde hända kan plötsligt hända. Att livet kan vara så grymt känns en vårkväll extra tydligt och obegripligt - att min äldsta son som stod mitt hjärta så nära - inte ville leva går egentligen inte att förstå. Jag vet att han skulle ha sett allt så mycket ljusare nu när våren är här, sett möjligheter och kanske hittat nya vägar framåt.
Men nu är allt för sent och för oss som är kvar kommer det alltid att vara så att det mitt i glädjen finns ett stråk av smärta.

Och nu har vitsipporna börjat slå ut och kommer att blomma för fullt 

som alltid på hans födelsedag i början av maj.