...en vårkväll när solen håller på att gå ner.
Aldrig har våren väckt så starka känslor - känslor av både glädje och sorg. Naturen är obegripligt vacker - det känns som om jag inte kan få nog, jag har svårt sitta inne, jag måste ta vara på allt det vackra. Våren får helt enkelt inte gå till spillo.
Men nu är allt för sent och för oss som är kvar kommer det alltid att vara så att det mitt i glädjen finns ett stråk av smärta.
Och nu har vitsipporna börjat slå ut och kommer att blomma för fullt
som alltid på hans födelsedag i början av maj.
Birgitta,
SvaraRaderatanker pa dig och skickar varma tankar, aven om vi inte alls kanner varandra!
Livet kan vara valdigt orattvist ibland...
Andriette