Först var det katten som barnen hittade ute på en skärgårdsö när de var ute och seglade med sin far. Yngste sonen som då var 7 år ringde mig på jobbet och grät när han berättade om den övergivna kattungen. Katten blev 16 år och flyttade med oss hit ut till skolan.
Hans tillvaro förändrades när Wilma kom in i familjen. Då var sonen 14 år och tillbringade mycket tid hos grannarna som hade en kennel och födde upp cocker spaniel. Jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt hade jag lovat att vi skulle ta en valp. Sonen var med när Wilma föddes, fick ledigt från skolan och sprang hem för att vara med om den stora händelsen.
Det är nu 12 år sedan och på den tiden hinner det hända mycket. Sonen har flyttat och skaffat familj. Wilma blev kvar hos mig och har gett mig mycket glädje men nu har vi tagit vår sista promenad tillsammans. Sedan ett par dar finns inte Wilma mer. Det är också en anledning till att jag inte har skrivit så mycket här på bloggen - det har varit en tung tid.
Och kvar hos mig är Sixten, katten som flyttade in hos mig när han blev utan husse nyårsdagen för ett år sedan
Vilken fin berättelse.
SvaraRaderaGod fortsättning på det nya året till dej! Och till Sixten förstås...