Äta sova leva....

... mitt i sorgen kan viljan att leva vara stark 

 

Det är som om alla känslor får en annan skärpa - både glädje och sorg blir skarpare, tydligare och mer avskalade.

Nu när begravningen är över och alla har fått ta farväl är sorgen bara min. Jag kan slappna av och ta den till mig, göra den till en del av min vardag. När jag säger viljan att leva så tänker jag inte på att göra en äventyrlig resa eller åka vasloppet. Det är att snart kunna sitta vid söderväggen den första soliga vårdagen eller att tillsammans med barnbarnet titta upp mot fullmånen på den mörka kvällshimlen och glädjas åt att han har lärt sig säga både rund och boll.

Det är här i mitt hus och min trädgård jag kan minnas bäst. Det är här jag kommer att plocka gullvivor och pärlhyacinter som vi alltid haft på bordet på hans födelsedag i maj. Och det är här jag måste samla kraft för att kunna förstå att min son inte ville leva längre.