Får jag presentera don Pedro

 

När jag läste om hönorna hemma hos Where The Forest Ends kom jag på att jag inte har presenterat don Pedro och de andra invånarna i hönshuset ordentligt. Såg att Nisse i torpet till och med har julpyntat i hönshuset - det måste vi naturligtvis också göra.
Vi har idag tre tuppar (två ungtuppar från vår egen kull) och tio hönor - alla av den gamla svenska utrotningshotade rasen Bohuslän-Dals Svarthöna. Varför heter då tuppen Don Pedro om det är en svensk ras? Det är bara för utseendet, jag tycker att han ser så spansk ut.

I juni fick vi 11 kycklingar och det var en upplevelse eftersom det var första gången, Här har vi byggt en "bur i buren" ute så att dom små kan börja gå ut. Vi gjorde redan från början två utgångar till utegården och det var bra när kycklingarna kom.

Hönshuset byggdes genom att avskilja en del av uthuset och göra utgång mot baksidan. Där har hönorna en inhängnad gård när de inte går fritt i trädgården. En av mina söner - som bor granne med mig - och jag hjälps åt att ta hand om dem. 

Vem är då den ståtliga tuppen på bilden längst upp i högerspalten? Den kära Tage hör till den första flock vi skaffade för drygt två år sedan. Han har en särkild plats i mitt hjärta liksom här på bloggen. Beroende på en massa sorgliga händelser blev han tvungen att flytta med tre av de kvarvarande - ursprungligen åtta - hönorna och bor nu på en gård längre bort.

 

Våra första erfarenheter av höns blev lite av en chock och visar att det inte alltid är så idylliskt...
Första sommaren gick jättebra, hönsen trivdes och gick runt i trädgården, var mycket sällskapliga och gav mycket ägg.

Men fortsättningen blev en tragisk och bitvis dramatisk historia som jag berättar en annan gång.

 

Slutar med att önska Tage, Siv och Gudrun God Jul... hoppas att ni har det bra!