Mamma köpte den fina gröna symaskinen av märket Huskvarna när jag var liten. Före den hade hon en som trampades - en Singer tror jag. Jag minns hur lätt det var att trampa fel så att den gick bakåt och hur rädd man var för det.
Min moster hade en likadan Huskvarna, jag tror att dom köpte maskinerna samtidigt. Hon jobbade som hemsömmerska - något som kanske får förklaras för den yngre generationen. Hon gick alltså hem till folk och sydde - och var då ofta några dagar i samma hem. Det var alltid så mysigt när hon kom, det fikades och jag fick hjälpa till eller sydde något till mina dockor.
Jag skulle tro att hon har sytt alla mina examensklänningar - alla dessa klänningar som man när de var urvuxna kunde återfinna i trasmattorna på golvet om man la sig på knä och letade. Mamma vävde inte själv men klippte alltid matt-trasor som sedan lämnades bort till en tant som vävde de finaste mattor - ja det tyckte jag kanske inte då när jag var mer förtjust i heltäckningsmattor.
Nu står symaskinen på övervåningen där jag har en syhörna i mitt hobbyrum som jag inte hunnit göra i ordning än. När allt är kaos är det lugnande att göra något med händerna. Kvinnor har i alla tider funnit att när händerna är sysselsatta med en stickning eller ett handarbete kan tankarna löpa lättare - det är något rogivande med händernas rörelser.
Ett nytt överdrag till en av alla de otaliga lampskärmar som jag köpte på loppis i höstas fick bli en lagom sysselsättning häromdan.
Så här blev den.
Jag är själv lite förvånad - leopardmönster är ju inte riktigt min grej - men så är det ju, man upphör aldrig att förvånas över sig själv och sin egen smak som helt plötsligt kan göra helt om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar