I hur dåligt skick var skolan?

När vi såg annonsen på Hemnet hade vi letat hus i något år. Men att hitta en kombination av bostad och verkstad så nära Stockholm var inte lätt. Intresset för hästgårdar är stort och nån enstaka bondgård som dök upp föll därför bort.
När visningsdagen kom hade vi smugit runt på tomten flera gånger och kunnat konstatera att skicket på skolan inte var det bästa. Vi snappade upp att andra spekulanter var intresserade av skolan för att öppna restaurang, ha en ateljé, vandrarhem eller bygga om det till en eller flera bostäder.
Men många blev nog avskräckta av skolans alla synliga fel - rötskador i taket och att hela byggnaden hade satt sig kunde man lätt konstatera med blotta ögat. Husen såldes också med så kallad friskrivningsklausul så det fanns ingen möjlighet att få ersättning för fel som upptäcktes senare.

För att få något begrepp om skadornas omfattning, möjligheter att åtgärda dessa och hur det skulle kunna genomföras gjorde vi två olika besiktningar. Först kom Anticimex hit för att undersöka mögel och rötskador. Besiktningsmannen sågade bland annat upp en lucka i golvet på skolsalen och hittade rötskadade bjälkar därunder i norra delen av skolan.
Sedan tog vi hit en expert på gamla hus från firman, Ebbalund. Vi fick en intressant mindre föreläsning om skolan och vad bristerna innebar och vad som MÅSTE göras. För om man inte gjorde något var skolan på väg att helt enkelt rasa samman. Han slog också fast att ett rivningsmässigt hus av skolans omfattning snarare var att betrakta som en belastning än en tillgång - rivningskostnaderna blir helt enkelt för stora.

Men efter lite förhandlingar och några sömnlösa nätter bestämde vi oss i alla fall för att köpa och en solig dag i maj 2005, när tomten var full med vårblommor, skrev jag på kontraktet.  

Vem hade trott att man skulle bo i en lärarinnebostad?