Lyckan bor inte i hönshuset

Allt började väldigt bra, det var precis så där idylliskt som det är i alla lantliga inredningsreportage. Sonen hade byggt hönshuset under vintern. Allt var förberett och vi hade läst en massa böcker om hönor.Tidigt en vårdag begav sig sonen och en granne av till en stor hönsgård uppe i Roslagen. Dom kom hem med den ståtligaste tupp man kunde skåda och åtta hönor av skiftande utseende - två vita, två svarta, två spräckliga och två som såg ut som orrar.
När vi släppte in dom i hönshuset märkte vi att dom var lite handfallna, vi fick lyfta upp dom på sittpinnarna och dom vågade inte gå upp för stegen från rastgården. Vi förklarade det med att dom hade växt upp under mer fabriksmässiga förhållanden och tappat naturliga beteenden.

Men vi fick mycket ägg - det är naturligtvis såna raser uppfödarna vill ha. Hönorna fick gå fritt i trädgården, blev mer och mer tama, kom alltid fram när vi fikade och fick nåt gott. En av dom svarta hönorna som vi kallade Carmensita var särskilt tam och hoppade till och med upp i knäet. Och Tage var min speciella favorit, han var stor och hade så snälla ögon. Men han var kanske väl snäll - hade lite svårt att sätta sig i respekt och det är tveksamt hur mycket hönorna uppskattade honom som tupp även om han gjorde tappra försök.
Allt var frid och fröjd hela sommaren utom att två hönor på hösten blev tagna av rovfåglar - något vi sedan förstått är vanligt just vid den årstiden - men första gången var vi helt förstörda.
I slutet av den kommande vintern började hönorna plötsligt hacka på varandra och på Tage. Det såg hemskt ut och vi försökte utröna om det var vissa hönor eller alla. Vi läste på nätet och förstod att det var vanligt och att man skulle ta bort hönor med det beteendet annars skulle de andra hönorna ta efter. Ja så var vi under våren tvungna att slakta sammanlagt tre hönor - en smärtsam insikt i att om man har djur måste man också klara av att slakta dom.
Och under sommaren därpå fick hönshuset en filial och Carmensita adopterade en liten kyckling - en historia med ett mycket tragiskt slut..

....som fortsätter i nästa inlägg.