Hon gick verkligen in för uppgiften och låg så troget på äggen att benen domnade - jag var inne och ställde upp henne med jämna mellanrum för att hon inte skulle bli helt handikappad. Och en dag tittade den minsta lilla svarta kyckling fram - några fler blev det inte.
Och under större delen av sommaren agerade Carmensita hönsmamma för den lilla i växthuset - en uppgift hon tog på största allvar och dom verkade trivas bland tomatplantor och krukor.
Så småningom tyckte Carmensita att det var dags för den lilla att ta små turer utanför växthuset.
Och den lilla fick träffa farbror Tage och de två mostrarna och utflykterna blev längre och längre.
Den lilla familjen förgyllde vår sommar - vi hade god uppsikt över dom vid våra måltider på verandan. Och på kvällen när det var dags för Tage med hönor att hoppa upp på pinnen i hönsfilialen gick Carmensita och den lilla in till växthusets rede.
Ja vi kallade kycklingen för den lilla - hon såg ut som en höna och vi tyckte att det skulle bli perfekt för Tage att få en höna till i sin flock.
Men så en morgon hörde jag ett ynkligt litet KUCKELIKU inifrån växthuset. Ja då var det plötsligt inte så enkelt och idylliskt längre. Kycklingen ville fortfarande bo med mamma Carmensita i växthuset men hon började längta efter att sitta och sova på pinnen med Tage och dom andra.
Och Tage var inte så förtjust i att en ung-tupp skulle flytta in i hans hus.
Ensam och utfryst
Till slut fick "lillan" sova ensam i växthuset. Vi led med honom och insåg att vi måste göra något - kanske kunde han flytta in hos sin biologiska familj i det andra hönshuset? Men innan vi hade bestämt oss blev han tagen av en falk.
Och därmed var sommaren definitivt över. Nätterna blev kyliga och växthuset såg bara tomt och stökigt ut.
Men Carmensita och den lilla bidrog till att göra den sommaren till ett extra ljust minne att bevara.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera